Glen Snoddas, en garant för en skön fredagskväll.

Han studerade henne försiktigt i skydd av ipaden, såg hennes otroliga läppar, hyn som den uppknäppta skjortknappen lät blotta men framförallt kände han hur hon doftade så otroligt, nästan oemotståndligt. 

Det var omöjligt för honom att läsa vidare och varför skulle han egentligen fortsätta låtsas vara intresserade av texten och inte bara av att få träffa henne igen när det uppenbarligen verkade som om att hon fattat tycke för honom. Och om hon nu gjort det varför skulle hon då skriva något dåligt om honom och det han brann för.

Han satt ändå kvar och fortsatte att låtsas läsa av respekt för hennes hantverk, han swipade fram nästa sida när han trodde att det var rätt tid för det, nickade ibland och skrattade till försiktigt då och då för att ge sken av att han noggrant läste igenom texten.

Minuterna gick och han försökte låtsas läsa i en takt som verkade rimlig, han hade aldrig läst en artikel av samma längd och dignitet tidigare så han visste inte hur pass lång tid det beräknades att ta men han tog tillslut mod till sig och la ner Ipaden. 

Det skiner om dig idag, verkligen skiner.

Framför spegeln är allting hårresande.

 
Nu får du ta och kamma dig säger jag till mig själv varje morgon när jag står framför badrumsspegeln.

Det har gått ett år sedan jag ”skaffade” hår igen efter 14 år som snaggad och jag är glad att jag låtit håret få växa och ta plats i mitt liv igen även fast jag fortfarande inte riktigt är bekväm med det. 


Vi är som två helt olika men lika försiktiga personer som tvingats ihop under ett grupparbete i skolan och vi försöker lära känna varandra för att se om vi har några liknande intressen som vi kan bygga grunden av vår relation på. 
Det är ett stadium vi fortfarande inte lämnat.

Det är klart vi undrar vem det egentligen är som ska ta kommando över vår situation som planlöst driver omkring utan varken mening eller mål. Om någon utomstående frågar hur det egentligen går för oss tittar vi bara på varandra med ett snett leende och klappande händer.

Trots det ifrågasätter vi aldrig varandra, det är vi för försiktiga för. Vi arbetar istället i skift utan att någon gång riktigt prata med varandra och hitta ett gemensamt mål. Håret är som mest aktiv på nattetid då det stöter och blöter olika idéer, gnuggar sina geniknölar och drar sig i håret när det inte kommer på någon idé tillräckligt bra att bygga vidare på. Jag har aldrigt riktigt förstått dess vision när jag väl vaknar och ska ta vid där det slutat, det spretar åt alla håll och kanter milt uttryckt.

Men jag har ett ansvar att se till att arbetet går vidare så jag kavlar upp ärmarna och drar handlingskraftigt en  hand genom håret och börjar formge det svarta hål till hår jag har. Oavsett hur mycket onaturlig gelé eller vax jag drar i håret försvinner dess formidabla formande egenskaper och jag står där med en frisyr som spretar lika mycket som visionerna om hur den ska se ut.

Den enda skillnaden mot hur nattskiftet valt att forma frisyren och det formspråk jag själv valt är att håret också ser fett ut. Inte fett som i ungdomligt fett, utan fett som i den egentliga betydelsen, fet. 
Jag och nattskiftet, två amatörer av samma skrot och korn.

 

Där någonstans finner vi också den respekt jag och håret har byggt upp för respektives gedigna arbetsinsats och i den förstår vi att det är bäst att kompromissa för att inte skapa konflikt.
 
Även om det lämnar efter sig en frisyr som liknar just en konfliktzon.

Glen Snoddas kan inte jonglera.



Jag har aldrig varit vidare bra på att jonglera, rättare sagt har jag aldrig kunnat jonglera mer än två bollar samtidigt och om det räknas som att jonglera låter jag vara osagt. 
Vilken perfekt liknelse det här kommer bli.

Jag kan inte jonglera livets små bollar heller, förutom två bollar i taget och om det räknas som att jonglera tilllåter jag mig själv att svara på. 

Nej, det räknas inte förens alla tre bollar på ett kontrollerat sätt kastas runt i luften mer än ett varv. 

Mina bollar är: 
Arbete – Nödvändigt för att tjäna pengar.
Det kreativa – En viktig ventilation av känslor.
Träningen – Ett skönt sätt att koppla bort huvudet och den rakaste vägen till lycka samt trevligt utseende.

Bollen arbete håller jag alltid igång, det finns inget alternativ i nuläget att inte jobba så den låter jag hoppa upp och ner i handen. 

I nuläget har jag också bollen träning i rörelse, den tar upp mest fritid och har så gjort ett tag. Eftersom jag är en periodare är det lika bra att köra rätt in i kaklet med träningen och förhoppningsvis har jag format en efterlängtad kropp när jag väl krashar och tappar intresset.

Den tredje bollen, kreativitet, försöker jag gång efter annan få in i jongleringen men den faller vid varje försök rätt ner i golvet med en duns och jag sparkar den under soffan för att slippa tänka på den. Så hittar den tillbaks på något vis och ber om att få vara med i jonglering igen men jag som jonglör vet att det aldrig kommer gå. Det blir en boll för mycket i leken och jag blir tvingad att låta någon annan falla i glömma om det ska vara möjligt.

Så blir det den livsnödvändiga bollen av arbete som ryker eller blir det den egentligen inte alls nödvändiga vardagslyxen till träning som ryker? 

Svaret är tyvärr lika självklart som tråkigt.
 

Advokat Snoddas? Nej! Glen Snoddas, advokat.

Jag har låtit testa mig själv och resultatet visade sig vara positivt på ett positivt sätt. Nu är det dags att gräva ner min gamla tagline ”Unikum i flaskan, inte som attribut” och vända på allt precis som personlighetstestet vände hela min världsbild upp och ner.

Glen Snoddas, Advokaten, under en procent av befolkningen och med samma personlighet som Jon Snow, eller Martin Luther King för en mer inaktuell referens. 

”Unikum som attribut, inte i flaskan”.

 

Så hur går jag nu vidare med vetskapen om vem jag egentligen är i ryggen? 

Kommer jag känna mig trygg i att ha en diagnos som förklarar varför jag agerar som jag gör? Självklart.

Kommer jag känna ett ansvar mot det onlinebaserade personlighetstestet att agera på ett sådant sätt som bekräftar deras diagnos av mig? Absolut.

Kommer jag gotta mig i att tillhöra den mest unika och därmed ballaste gruppen av människortyper? Tänt var det här!

Men kommer jag vara nöjd med att vara under en procent av befolkningen samtidigt som jag tillhör de 99% som tillsammans äger mindre än den resterande 1% ? Högst troligt.

Glen Snoddas må vara oförmögen men är ändå rik. Rik på kärlek, rik på livet, rik på glädje och riktigt dryg nu efter att jag blivit diagnotiserad som Advokat. Den käpphästen kommer jag rida länge på, hela vägen till glasbanken och oändligheten.

Här kan ni läsa mer om vad diagnosen advokat innebär: 

https://www.16personalities.com/sv/infj-personlighet

Euforiska rutiner, en trend är skapad.

Dagens låt är den låt jag vill ska ljudsätta det segment i filmen om mitt liv som visar vägen till min framgång presenterad i en  snabb takt till ett skönt soundtrack och en härlig berättarröst. 

Ni förstår nog vad jag menar för typ av scen men det hade nog varit lämpligt att presentera ett exempel, tyvärr gör mitt bristande intresse av att komma ihåg filmtitlar det hela en aning omöjligt. 

Som berättarröst väljer jag nog Lasse Kronér. Då har vi det sagt.

Regissör ansvaret tilldelar jag Clint Eastwood, han kan det här med att porträttera heroiska insatser på ett sparsmakat och objektivt sätt.


Åter till låten.

Låten som jag tipsar om inför helgen är som ni kanske redan listat ut Donna Summer med I Feel Love och nås för lyssning via länken här nedanför.

Låten fick min kropp att dra ihop sig av välbehag första gången jag hörde den för en vecka sedan. Soundet kittlar i mig, retar mig och jag känner hur jag vill att låten ska ta nästa steg där den exploderar och ger mig allt av dess innehåll multiplicerat med tio. Fast som tur är gör den det inte, den vet att om den håller mig lagom tillfredställd kommer jag inte tappa intresse och gå vidare efter en lyssning. Istället låter den mig lyssna på den gång på gång, ger mig en chans att få upptäcka nya sidor hos den. När man lyssnat så många gånger att basgången oväntat faller i glömmo och man lägger all fokus på lyriken, då vet man att man har kommit hem.

Lyssna och njut, imorgon är det helg igen

Dr. Livingstone, I presume

africa-tanzania-migration-1-sunset

Ditt rop skar genom luften, överröstade den dova motivationshöjande musiken och landade till slut hos mig för analys.
Vad var det för ett rop frågade jag mig själv samtidigt som jag såg svaret komma gåendes mot mig. Han skrek till igen, högt, samtidigt slog han sig själv över bröstet i sin egen takt. Där och då existerade ingen värld bortom den han byggt upp inom sig själv. Jag fann mig själv frågande varför denna gestalt som stod framför mig skrek och slog sig över bröstet så frenetiskt, det var som om, som om han plötsligt blivit påmind om en nära släktings tragiska bortgång och att all den sorg han försökt trycka undan smärtsamt sköljde över honom.

Harambe! Jag har funnit det.

När molnen skingrat sig såg jag plötsligt allt så klart. Såklart det var Harambes plötsliga bortgång som berörde individen framför mig så djupt och smärtsamt. Jag kunde inte längre se honom som ett störningsmoment, han hade drabbats av den sorg som infinner sig när en artfrände går ett tragiskt öde till mötes. Den stackaren.

Hold your horses, han var uppenbarligen ingen apa, sitt djuriska beteende till trots. Han var och är en av oss, en vanlig människa. Det måste vara något annat som driver honom.

Vidare in på passet förstod jag hans egentliga mål med skrikandet och bröstbankandet. Det var ett rop på uppmärksamhet. Han tog plats vid en maskin framför den motionscykel jag själv satt på och började köra igång sin tilltänkta träningsrutin, högljudda stön hördes från hans håll gång efter annan. Varje gång han gjort klart sina reps vände han sig om och sökte svar, han sökte någon och det var min blick han fann. Som om den var det som gav hans existens på jorden mening, att min blick skulle bekräfta hans förträfflighet. Och visst såg jag honom, jag hade sett honom från första stunden jag klev genom ytterdörren in på gymmet. Han synade mig då från topp till tå och tycktes jämföra min muskelmassa mot sin egen för att placera mig på en skala över hur stort hot jag var mot hans ställning som silverrygg på gymmet.
Det var inte bara därför jag såg honom, inte heller bara för hans uppseendeväckande längd eller det nonchalanta sätt han tagit på sig sina hörlurar halvvägs över huvudet. Framförallt hade jag sett honom på grund av hans något egensinniga val av byxor, ett par ljusgrå byxor i sweatpants stuk.

Det dröjde inte länge innan byxorna långsamt skiftade färg i dalgången mellan hans skinkor till berg.  Jag valde att se symboliken i det hela. Torrperioden som rått på savannen byxorna symboliserade fick åter igen sitt torrlagda landskap bevattnat av en aldrig sinande regnperiod. Floder översvämmades och spred ut sig till de mest avlägsna av ställen och gav med det möjlighet för nytt liv att ta form. Om de bara vetat på 1800-talet att Nilens egentliga källa var att finna inom en alphahanne i Stockholm hade Speke och Burton aldrig behövt kämpa sig genom otaliga mil av ogästvänliga djungel på den afrikanska kontinenten. Beaktansvärt.

 

Det jag försöker säga är att jag inte uppskattar när folk söker uppmärksamhet från mig när jag tar i som mest på gymmet. Jag är inte där för att bekräfta dig, jag är där för att folk ska bekräfta mig. Eller hur det nu är med den saken.

Nobels fredspris – Äntligen

Ännu ett år har gått, ännu ett år utan att det är mitt namn som tillkännages vid ceremonin. Om det inte vore för norrmännens oförmåga att se det lilla i det stora hade jag varit vän och bekant med ett flertalet vinnare av det mest nobla av pris, Nobels fredspris. 

Men det är så att vi som aldrig gör något aldrig heller kommer vara de som får något för det. 

Vart är priset till alla vi som bara är, som accepterar oss själva och andra som de är, som är uppfostrade, stillsamma, lugna, öppna, lyhörda, trevliga, hövliga och som inte utövar våld eller på annat sätt försöker övertala andra att ens egna åsikter är de rätta. 

Vi som är en bra kille, en bra tjej, en bra människa eller en bra vad som helst egentligen. Det är många som är som vi och det är tack vare oss som inte väljer sida och sållar oss till de som skriker högst och utmålar de andra som fiender tåget rullar framåt. Vi är den breda massan och fan vad bra vi är på att bara vara. Om alla hade varit som oss hade världen sett underbar ut. 

Så till alla er som känner igen sig i beskrivningen vill jag tilldela det fredspris som ni förtjänar. Jag gratulerar.