Det Sociala Dilemmat

DCF 1.0
Lokala butiken

Jag har den senaste tiden haft en skön ( läs: totalmuppig) sak för mig på min lokala dagligvaruhandel Lilla Coop.
Efter att lagt upp alla varor på landet och kassörskan påbörjat blippandet sträcker jag mig efter en påse och för den på min sida av kassan över till den depå där mina blippade varor hamnar.
För att uppmärksamma kassörskan om att jag tagit en påse säger jag varje gång på mitt egendomliga sätt orden:

En påse.

Jag säger det något monotont och med allvarlig röst, jag vill vara säker på att hon hör.
Eeeen, ett piggt utdraget E som snabbt bryts av med det snabba n:et.
På-se, snabbt och med en överraskade ton går vi vidare in på första halvan av påse.
På, vi går upp på å:et, låter det ta ordentligt med plats och få stå på egna ben, snabbt men lagom långsamt påbörjar vi passagen mot slutet av ordet där vi jag avslutar med ett standard se.

Eeeen pÅ-se.

Varför jag gör det här har jag ingen aning om men jag vet att jag måste sluta snarast. För nu har kassörskan som i början av den här traditionen var ny och osäker på sitt jobb börjat känna sig så pass bekväm på sin arbetsplats och med mig som kund att hon tar sig friheten att ta min jargong och lägga sin egen tvist på den.

Eeett kvitto.

Avskyvärt.

Förstelnat står jag svarslös och betraktar den leende kassörskan som precis penetrerat min trygghetszon utan att veta om det. Hon har ett stadigt grepp om min strupe och kan när hon vill få mig att tuppa av, hon har tagit striden till min del av planen och jag retirerar instinktivt osäker på vad som kommer hända här näst. Kommer hon strypa mig genom att säga något mer eller kommer hon barmhärtigt låta mig gå med livet (självförtroendet) i behåll?

Hon fortsätter le och jag, ja vad gör jag egentligen?
Den plötsliga vändning har fått mig ur så pass mycket balans att jag inte kan finna några ord för att fortsätta på den sköna stämningen och jag förvandlas till en socialt inkompetent kuf. Jag står bara där med ett försiktigt,osäkert och obekvämt leende småskrattandes ohörbart tyst innan jag vänder mig om och bara går min väg.

Förmodligen med ett sänkt självförtroende lämnat efter mig.

a2jnlrr
Reaktion som en boss.

Varför?

Jag är glad över att kassörskan blivit så trygg i sitt arbete och med kunderna. Det var hennes tidigare osäkerhet som fick mig att lätta upp stämningen med min ”En påse” jargong men varför blir jag så ställd när jag blir konfronterad med samma mynt och på ett hjärtligt sätt?

Hur som helst står jag nu i ett dilemma.
Jag vill avsluta min jargong men om jag gör det nu och hon nästa gång står i kassan kommer hon tro att anledningen är hennes replik sist vi sågs. Vilket det absolut inte är och jag inte vill att hon ska tro heller.

Mot oändligheten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s