Glen Snoddas – Blå


Jag har gjort det igen, som min svåger en gång skrev på Facebook efter att ha hängt upp en talgboll i ett träd åt några strykfåglar.

I mitt fall har jag inte gjort det igen, jag har gjort något för första gången, en andra gång.
Det jag har gjort är ett någorlunda poetiskt häfte på 32 sidor som jag kallar för Blå, efter den färg som min sambo blev på ett arbetsrelaterat personlighetstest.

En hyllning till någon lika fyrkantig som jag!

Så ni kan tänka att jag kommer ha helgen full med att göra vart och vartannat häfte till en unik upplevelse. Så himla spännande säger jag för att öka intresset och fortsätter texten på samma spår.
Som om det inte vore personligt nog har jag spelat in ett antal kassettband, där jag sitter och talar till en bandspelare om saker och andra saker.
Jättebra sagt Glen, nu har du verkligen publiken på halster. Berätta hur man kan få ta del av det som är så himla mycket du.

Enligt devisen att mina ord inte är värda att betala för, en realistisk insikt i en pessimistisk ton, tänkte jag dela med mig av mina häften och kassetter till de som vill ha ett eget exemplar. Free of charge såklart.

Maila mig på etetdetet@gmail.com så fixar vi biffen!

Trevlig helg era coolingar.

Tisdagsmums.

Hur kan det vara så lång tid kvar till fettisdagen när jag redan hunnit få i mig fem semlor. Det är orimligt. Lika orimligt som att det känns som den 18e idag men bara är den nionde. Det har säkert något med solen att göra, den har en förmåga att förvilla folk.
Så vill jag ha tillbaka dem där nio dagarna jag nyss trodde var försvunna? Självklart!
Jag är inte inne i en såndär period i livet när tiden gärna får skynda på, inte alls.
Jag vill bara vara här och nu.
Och där här och nu är, det är tisdag.
En tisdag som inte innefattar några planer andra än att få sluta jobbet och möta upp sambo. Sen får spontanitet råda hela vägen in i kvällen. Ni vet, så som man lever som mest. Man sköljer ur sina kastruller så noga att de varit rena om man bemödat sig med att använda diskborsten bara ett varv. Det gör man självklart inte, de näst intill rena kastrullerna placeras omsorgsfullt i diskmaskinen. Som sen fylls med annat man inte orkat skölja av ett dugg. Som tur är har vi hittils inte stött på något smuts som inte gett med sig efter tre vändor i diskmaskin.
På samma tema kan jag slå ett slag för guldfärgade bestick. När de, för det kommer de, tappar sin färg så finns det turligt nog blänkande silver där under. Win win.
Allt kan vara guld som glimmar.

Vardagen är bra trevlig!

och Afterski sen.

Klev nyss ut ur duschen efter ett träningspass på 45 minuter som mest bestod i att hoppa upp och ner efter någon eldsjäl på Youtubes instruktioner.

Fräsch som jag nu är ställde jag mig i köket där jag greppade en näve blandade nötter som jag började tugga i mig. Mums så gott, det smakar något mer än bara nöt när den blommiga doften från mitt nybalsamerade hår blandas med den från de salta jordnötterna.
Det är ju såhär fest doftar och smakar slår det mig.
En smak av förväntan som ligger i luften där i den tomma lokalen som snart kommer fyllas med folk man inte vill träffa, andra som man gärna hälsar på men är osäker på i vilken utsträckning man känner och så dem man bara älskar. Så himla charmigt, tror jag.
Det måste fan vara två år sen jag var på fest senast. Jag undrar om det fortfarande kommer vara densamma när jag väl får chansen igen.

Nog med det där, ikväll blir det årets första semla framför ett På spåret som bli allt mer frustrerande svårt. En toppenkväll helt enkelt!

Trevlig helg på er allihopa.

Blogginlägg 137, Tisdag.

Jag borde inte vara förvånad över att det var just här vi hamnade, mitt i smeten av udda föremål och konstigare kläder.
För sådan är och har ju jag alltid varit, en levnadskonstnär. Vilket är ett oväntat vackert ord som jag synonymer.se-hittade mig fram till. Med det sagt backar jag tre steg ifrån mitt ovanstående uttalande. Jag är en levnadskonstnär, så borde ingen behöva höra eller se någon annan beskriva sig själv.
Jag ber om ursäkt.
Jag låter bara munnen gå utan att tänka mig för. Så sa hon läraren på skrivkursen att man skulle göra. Skriv allt som dyker upp och så redigerar du först efteråt. Det vill säga nu när jag varken har tid eller lust att bry mig om vad jag skrivit. Jag är ju inte permitterad längre, har gått tillbaka till heltid från en vecka till en annan. Alltså är allt som det ska vara igen, färdigmat och tvättider man missar med flit för att man bara inte orkar just ikväll.


Så stavas riktig arbetarlitteratur och det jag försöker uppnå med min vinterklädstil, är att se ut som någon med kunskap i att rädda folk från fjället.

Söndag, värmer varandra.

Äntligen har jag fått tag på en bandspelare med mikrofon till ett i sammanhanget rimligt pris. Vilket i den normala världen är ett helt orimligt pris. Inte ska det kosta 400 kr med begagnad elektronik från förr som ingen borde bry sig om. Men så gör det just det. Det verkar ha blivit trendigt med kassettband bland människor utan ekonomiska spärrar. Ni vet vad jag anser om trender, de får uppstå först efter att jag etablerat dem.

Tony skrev ett inlägg om kassettband för några dagar sen, kanske var det då som priserna sköt i höjden. Om så är fallet är ett ironisk ”tack för den” på sin plats.


När man vaknar upp till femton minusgrader gör man vad man kan för att slippa gå ut och möta kylan.
Vi valde att storstäda, om man nu kan kalla det för det när man bor på trettio kvadrat.
Det var i alla fall en sådan där städning när man använder något av de mindre tillbehören till dammsugaren. Idag fick det avsmalnande munstycket med vinkel i slutet arbeta hårt, men inte lika hårt som jag.

Jag är nämligen helt slut och då har jag inte ens kommit halvvägs med dagens påhittade måsten.
Jag menar, jag måste hinna vila, spela tv-spel, köpa tomma kassettband, träna, äta middag, dricka varmchoklad, duscha, skriva blogg, vara en fantastisk sambo och må bra.

Helst innan klockan 18.

Torsdagvild.

Jag fick nog och gick till sängs redan vid 20.30 igår kväll. Det är väldigt tidigt för någon som gjort det till sin grej att vara sömnlös och opåverkad. Som en pensionär på ett ungefär, fast åt andra hållet och så lite till vänster.

Min kollega är sjukskriven igen.
Det senaste året har hon skadat sig vid två tillfällen och haft corona lika många gånger.
Då tänker jag såhär eftersom alla som bedriver blogg måste formulera egna originella tankar:
Vissa kanske är dåliga på att vara människa, vilket inte är samma sak som att vara en dålig människa. Möjligtvis har några av oss blivit belönade med en hjärna anpassad efter något mer hållbart, ett större djur, en robot eller varför inte något kommande steg i evolutionen för att nämna några exempel.
Därför tenderar vissa av oss att gå sönder för jämnan, men vad vet egentligen jag.
Min teori är i minsta fall mer positivt lagd än den om att vara född med otur. Det borde väl betyda något i sammanhanget. Som det där om att man har en sjukdom, man är den inte, Eller något annat som är modernt att säga.

Själv är man född med en uppskattning för ensamarbete och en kärlek till filmer om att resa tillbaka i tiden. Vilket i sak är omodernt.
Om ni tänker på Tillbaka till framtiden, så tänker ni fel. Det är en filmserie jag aldrig förstått mig på.
Jag tänker främst på min alla tiders favoritfilm Midnatt i Paris och så Flykten till framtiden, en film jag såg först i veckan.
Två filmer som saknar vidare tyngd gällande handling men som hämtar hem det i karaktärer, musik och scenografi.

Tummen upp från mig!

Feelgood när den är som bäst och ordet behövs som minst.







Måndag, ord och bild.

Jakten på idealvikten fortsätter. Trots att jag inte vet vad den är. Förhoppningsvis räcker det med två kilo till trots att jag inte har någon våg. Däremot ett par byxor som har följt med längst hela spektrat, från för stora till alldeles för små. De kanske passar igen någon gång om jag fortsätter på min valda väg bestående av promenader, så snabba att min fitness app får för sig att de är joggingrundor.
Så också idag, genom snö som täckt fläckar av is på svårdefinierade trottoarer.
Jag som senast igår trodde våren var här för att stanna. Tro, hopp och broddar.
Ett steg i taget utan att tappa fotfästet.

Nu ligger jag i sängen och värmer mig med en kopp kaffe, skriver vad jag kallar poesi samtidigt som jag lyssnar på Edith Piaf.
Jag kallar allt jag skriver som är svårt att förstå även för mig själv för poesi, då kan man lägga ansvaret hos läsaren istället för hos sig själv. En rimlig kompromiss om du frågar mig.

Här näst väntar tvätten på att bli hängd, ett välkommet avbrott från de handskrivna lapparna jag lämnar efter mig.
Om sanningen ska fram måste jag erkänna att Waldersten har något, fastän jag tycker att text och bild inte ska blandas ihop, eftersom jag inte kan rita själv.
Det är lite förmätet att vara duktig på bägge delar. Tycker ni inte?



Jag översätter Edith Piaf sånger
fastän jag inte kan franska.

Som tur är

Kan ingen jag känner det heller.

Milord.


Lördag, varför inte?

Igår hade jag en sådan där dag när motivationen stannat kvar i sängen och morgonens första timmar gick ut på att pendla mellan tankar om att förbli i dvala eller tända en gnista av hopp.
När man står där lutade över ett bord fyllt med arbetsuppgifter gör man nog bäst i att välja lyckan,
för det ska väl ändå vara roligt att jobba, är det inte så det är sagt. Att det ska vara Toto – Rosanna året är 1982 och inget ont kan någonsin nå oss trevligt att få tjäna sina egna pengar och göra rätt för sig. Framförallt en fredag, innan löning dessutom.

Meet you all the way.
Meet you all the way.
Rosanna
Yeah.

Och så fick den arbetsdagen vara slut.


På väg hem från jobbet genom regn och rusk kunde man skönja ett ljus avsett för bättre väder.
Ett sådant där omfamnade ljus som inte tycks ha någon källa, ett ljus som gör en glad i själen utan att berätta varför. Det är då man köper tulpaner för att man inte vet när man egentligen ska köpa dem men det känns så rätt att göra det just då.
Och visst gör det skillnad i humöret, både blommorna och solen.

Mot våren! En potentiellt pissig dag i taget.

Onsdag, också en titel.

Igår fick jag äntligen mitt paket från USA. Ni vet det som kostade mig
40$ i frakt för att jag ville ha en 30 dollars bok signerad av någon i ett anonymt kollektiv.
Som avslutning tillkom det någon avgift på 90kr till Postnord, varför vet jag egentligen inte. Inte var det moms i varjefall, kanske var det tull eller något administrativt. Jag bryr mig egentligen inte så mycket. När staten vill ha mina pengar betalar jag utan att fråga varför.

Jag utgår ifrån att de vet bäst.


Andra som vill ha med mina pengar att göra är min bank, som blivit väldigt angelägen om att boka in ett möte angående mitt sparande.
Vilket har fått mig att gå i taket och puttat mig närmare byta-bank-beslutet i ren affekt.

Vad nu det skulle vara bra för, det hade bara blivit ett annat efternamn med son på slutet som försökt få mig att investera i något häftigt miljömedvetet bolag som sen visar sig skövla skog i Amazonas.
I de bästa av världar hade de enda finansiella tips jag mottagit handlat om vart någonstans i madrassen jag ska placera mina pengar.
Vid fötterna, kanske i höjd med höften?
Tyvärr är ju kontanter bara för loosers och löst folk så jag får finna mig i att vara fast i bankernas klor ett tag till.