Jag har också en släkt.

 

BANNER_ja

 

Tänk er att det finns massa människor där ute som mer eller mindre är kopplade till er vare sig ni vill det eller inte. Att utifrån just dig växer sig ett virrvarr av beröringspunkter, den ena mer avlägsen än den andra, som på något vis binder dig samman med många fler som liknar dig.

Tänk er att befinna sig i en omgivning bland 49 människor som är på det klara med sina beröringspunkter.
Sen så tänker ni på mig stressad framför en vägg med fotografier, röda trådar mellan nålar och namnskyltar, som försöker få klarhet i vilka alla dessa människor är.

Det är släktträff och jag är inte ingift än.

Det börjar enkelt med svärfaderns syskon.
Slutar någonstans vid min sambos kusins nya frus barn och dennes respektive och hennes barn från ett tidigare förhållande.
Jag har gett upp redan vid kusin och namn är inte min starka sida.

 
Underrubrik – Att vara iväg kring nytt folk i övrigt.

Min ängslighet sa på förväg åt mig att missa det anslutande tåget i Västerås med en slapp ursäkt, så som den om att ha ont i benet brukar fungera som.
Mitt förnufts röst övertygade mig om att hinna med även om hon samtidigt sa att jag kunde stanna hemma om jag ville.
Det visade sig vara riktigt trevligt att omges av 45 främlingar i tre dagar. Vilket kommer som en chock inte bara för de som känner mig utan även mig själv.

 
Jag har också en släkt.

Vilken jag för att inte säga aldrig, sällan träffar.

Något jag däremot stöter på allt oftare är känslan av att ”här hade jag nog kunnat bo”.
Innebär det att jag är redo nu?
Att lämna huvudstaden?
Det gångna halvåret har jag stått med händerna i sidorna och blickar ut över omgivningarna med en analyserande blick vid tre tillfällen.

Åland
Skåne
och så nu i helgen
Bergslagen.

Tre på förhand härligt vackra platser som lockar med natur och lugn. Att vara på kort visit är däremot en sak, att bosätta sig något helt annat.
Samtidigt kan vi lämna den tanken därhän för även om jag i sinnet känner mig redo för något nytt säger mitt bankkonto något helt annat.

För att sammanfatta helgen vill jag slå ett slag för Avesta Art!
Wow, vilken miljö att betrakta konst inom. Har ni vägarna förbi så passa på, har ni tur hänger det konstverk vi skapade i pysselhörnan avsedd för barnfamiljer kvar. Utan att skryta kan jag säga att vår skapelse slår alla de andra barnsliga försöken med hästlängder!

KONSTEN

 

Parollen över mig.

WOP

 

Igår var det prideparad och i sedvanlig ordning var jag där och hejade på.
Jag är ju trots allt svag för det där om att vara sig själv, parader och hög musik.

Förra året deltog jag i Pride men det känns inte riktigt rätt att snylta på någon annans manifestation.
Jag vill tro att jag gör större skillnad från sidan om jag nu gör någon över huvud taget.
En dag kanske jag får min egen, eller ett skäl att delta i någon annans.
Funderar på parollen ”Parad för oss som är nyfikna på och gärna vill tro oss kunna skriva poesi , men är för rädda för att fullt ut våga stå upp för våra tappra försök och som vid frågan vad vi skriver svarar allt annat än just poesi, aldrig poesi”.

I alla fall så inspirerades jag så pass mycket av alla budskap om att vara sig själv och att stå upp för den man är att jag idag gick och köpte inte en, inte två, inte tre, utan fyra böcker med poesi.

Alla på stadsmissionen, för den goda saken och snålhetens skull.

Tyvärr verkar en inte ha blivit skuren ordentligt på tryckeriet då varannan sida eller så sitter ihop. Den är säkert som bäst där mellan sidorna jag inte kan skilja på, tror ni inte?

Jag ger den fyra av sju stjärnor i betyg.
Motivation originell bindning men lite väl svår att helt ta till sig.

Försökte först hitta poesiavdelningen på Akademibokhandeln men den lös tyvärr med sin frånvaro. Så jag passade på att flytta om min egen bok i hyllorna för att ge den bättre exponering, alternativt den exponering som den förtjänar. Som ni förstår är den inte slutsåld än, vilket vi borde ändra på!
Den är om inte läsvärd i alla fall läsbar.

Inga sidor sitter ihop annat än i ryggen!

På något vis är kanske det här inlägget min parad, för såhär öppen har jag nog aldrig varit om det jag skriver?

 

 

Miss Vanjie

Vissa av oss blev någon annan.
Jag mest förvånad.

Miss Vanjie

Minns du hur vi skrattade åt de andra när vi gömde oss på taket för att tjuvlyssna på deras samtal?
Numera slits jag itu av att mina tankar aldrig kan bli större än ordförrådet som formulerar dem.

Miss Vanjie

Du sa att jag gjorde bäst i att vara mig själv.

Istället trålar jag efter beröringspunkter med maskor så stora att de släpper igenom allt annat än vita valar.

Miss Vanjie.

Shantey, you stay.

Sömnlösa livet och jag.

WhatsApp Image 2019-08-01 at 20.44.22

 

Det var i natt när jag inte kunde somna som jag valde livet.

Vilket kan tyckas vara ett illa valt tillfälle men vad hade jag egentligen för alternativ?

Att vara bitter över att behöva vara trött ännu en dag, anklaga mig själv och omständigheterna för att jag legat vaken ännu en natt precis som jag gjort under veckans alla sömnkrävande nätter.

Eller uppskatta det faktum att jag inte tycks vara redo att somna innan 02.00 och försöka få ut något konstruktivt av att vara vaken i den stillhet som småtimmarna erbjuder.

Jag tog i alla fall tillfället i akt att rannsaka mig själv där jag pendlade mellan något som kan kallas för medveten sömn och omedveten vakenhet. Nästan som om jag mediterade.
Lät all bitterhet rinna av mig och kopplade bort det dropp bestående av sirap som jag låtit injicera i min kropp med under allt för lång tid.
Trögflytande är bara förnamnet.
Sötma för att dölja suget efter något annat dess efternamn.

Och så valde jag livet bara sådär.

Vilket är ett av det mest diffusa val jag någonsin gjort.

För jag kan inte koppla det till något konkret, det är mest en inställningsfråga och det kanske får räcka?

Nog borde jag utveckla mina tankar på något vis, men sen var det ju det där med sömnbristen och allt det där!

 

Slutsatsen är i alla fall att jag vaknade upp med en härlig känsla i kropp och sinne. Lite som om jag får uppleva ännu en vår i år och jag tänker rida på den vågen!

I värmande bölja.

Drottningholm

Och vet ni, nu längtar jag tillbaka ut i den där osäkerheten och de ständiga utmaningarna i att inte bara ta sig från punkt a till b, utan att göra det samtidigt som en överlever och det med någon form av finess.

Fast nu ska vi inte vara sådana, nu ska vi istället tänka på det som är nuet och hur mitt nu ibland ser ut.

Idag vaknade jag vid halv ett, åt frukost, gjorde mig i ordning och så väntade jag.
Väntade på att min bättre hälft skulle göra sig klar så att vi kunde ge oss ut på dagens övning i överlevnad. Det är nämligen vad det handlar om i den här värmen. Att överleva.
Som allt annat.

Insikt!

Jag är betydligt vackrare när det är 15 grader varmt än när det är 30. Det är tur att det var i månaden april (förra året) jag och min sambo träffades första gången.

 

Vi hade nog båda två en överdrivet romantisk bild av hur en båttur från Stockholm city till Drottningholms slott skulle se ut. Allt det där med friska vindar mot solfräknade ansikten och vågornas skvalpande som vaggar en till inre frid och verbala kärleksförklaringar till land, stad, natur, mänskligheten, kulturen och varandra.
Värmebölja känns någonstans som ett lustigt ord att nämna i samband med förlängningen av ett hav eller kanske är det en sjö. Vart nu gränsen dras.
Värmen i den fullpackade ångbåten fick en istället att avundsjukt blicka mot alla de som låg på klippor och stränder i väntan på nästa svalkande dopp.

Skulle vår destination vara värt allt besvär den entimmeslånga färden förde med sig, eller borde vi likt alla de till synes bättre vetande, begett oss till vattnet i ett annat syfte än att transporteras på det?

Drottningholms slott är väl värt mödan, även om man väljer att ta sig dit på ett ”turist-i-sin-egen-stad” vis.
Vi gick efter en promenad i den vackra omgivningen in i själva slottet vilket fick mig att höja på ögonbrynen. Varför kände dåtidens regenter ett behov av att bygga så stort och pompöst?
När man går igenom salong nummer fyra undrar man vad som egentligen var fel på de tre första eftersom det uppenbarligen behövdes en fjärde. Det kanske fanns ett syfte när de byggdes men i dagens mått mätt känns överflödet något motbjudande.
Är det inte vackrare att bygga en by för trettio familjer än ett hus för att rymma en?

Imorgon är min sista dag på semestern under vad som jag kommit kalla för den sista unga sommaren och jag är väl någonstans ändå redo för nya tag. Även om jag inom kort kommer få samma stämpel som Drottningholm och ångbåten vi åkte dit med.

K-Märkt.

Efter trettio år i livets tjänst.

Kontinenten och jag!

Jag är tillbaka på svensk mark igen efter tio dagar på kontinenten och jag kunde inte vara mer lycklig. Underbart är det ändå, att vara ute på resande fot även om allt det där som följer med är dess raka motsats.
Men något lär man sig väl alltid, så som hur en ny stad doftar, hur tågtrafiken fungerar i Europa och hur man säger hej på både tyska och tjeckiska även om jag glömt det tjeckiska ordet såhär i efterhand.

Mest av allt har jag lärt mig att jag borde bli bättre på att koppla av och krympa ner mitt uppmärksamhetsfält till den ringa storleken att den bara täcker det som sker inom en radie av en meter kring mig.
I min värld kan allt gå snett och nästa olycka väntar ständigt runt hörnet. Tänk om man bara kunde få det bekräftat någon gång också så att det inte är helt i onödan man går runt och ständigt är orolig.
Inte ens skulpturen i porslin som vi köpte med oss från Berlin gick sönder under transporten hem. Vad är det om?

Livet.

Som en ständigt pågående diskussion, där jag kommer på vad jag borde ha sagt först efter jag gått därifrån.

Semesterläsning.

Eftersom jag ska på semester och inte riktigt vet hur ofta jag kan eller kommer ha lust att uppdatera bloggen så tänkte jag bjuda på ett längre stycke text, ett sådant jag skrivit och inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det tillhör ett ännu längre men jag har valt att lyfta ut den här delen. Allt är fiktion och nästa intill oredigerat.
Nu kör vi! Glad semester på er!


Det var en del av spänningen det faktum att han aldrig visste vem han skulle vakna upp som. För det kunde vända snabbt, en natts sömn på sex timmar kunde räcka för att förändra uppfattningen om hans egen existens.

Att på kvällarna ställa sig frågor kring;

Hur kan jag få världen att se hur underbar jag är?

Finns det några bättre än oss?

Till att vakna upp med svaren skrivna på sina hornhinnor så att vart än han såg stod de lika tydligt framför hans ögon.

Gör världen en tjänst och sluta upp att existera.

Det finns nog ingen som är sämre än jag.

Lika snabbt kunde ordningen vända från det allt för mörka till något mer ljusskimrande och det var det positiva med att leva i ovissheten om sin egen förmåga att fungera i ett samhälle.
Han visste om att förmågan var åsidosatt vissa dagar och att hans hjärnas ständiga försök att skapa balans alltid kompenserade med att göra honom allt för fungerande i andra perioder av sitt liv.
Där emellan fungerade han utåt sätt ordinärt och förde sig som människorna han hade omkring sig, härmade deras sätt att tala, anpassade sin energi till deras nivå och försökte framstå som så mycket människa han bara kunde. Inåt sett betraktade han omvärlden genom sina egna ögon medan bilderna han tog in processandet av någon annan, tolkades av någon som kopierat hans tankar till näst intill perfektion. Näst intill. Det fanns de där tankarna som han aldrig känt igen att han själv funderat på, de små skillnaderna i de svar han visste att han skulle känna och de han faktiskt fick. Inte helt ur mönstret, bara tillräckligt för att göra honom obekväm. Som de där humanoida robotarna som ser mänskliga ut men har något över sig som gör en illa till mods.
Hans högsta önskan var att få vara ständigt blå, skimrande blå. Den typ av blå drömmar om Medelhavet förmedlade. I Medelhavet hade han varit, han hade sett sina drömmars hav med egna ögon och det var precis som honom själv, en färgmässig besvikelse. Gröngrumligt.

Att tala med någon om sina tankar var något som passerat förbi i periferin som en skugga av sitt forna förhoppningars jag.
Tankarna hade förts på tal kring nära och kära som reagerat försiktigt oroligt. På det sätt där det försökte men inte lyckades gömma sin rädsla för hans välmående. Oron lyste igenom och fick i sin tur honom att bli orolig för vad han själv var kapabel till.

Du gör inget dumt va?

Bör man vara orolig?

Det fanns bara ett svar på de två frågorna som alltid var desamma i hans tre versioner av sig själv. Att göra något dumt, sättet frågan ställdes på var implicit riktat mot honom själv och svaret var alltid nej.
Det var en omöjlig tanke.

Var han där uppe fanns ingen anledning till att beröva världen en sådan underbar individ som honom själv och befann han sig där nere var han inte värd att finna ro. Däremellan var tankarna inte hans egna och än hade den andra han inte fört det på tal.

Borde de vara oroliga?

Frågan var vad oron grundade sig på, oron att han skulle förändras och det till det sämre eller den att han skulle försvinna helt. Och vad var egentligen skillnaden. Han hade fantiserat om hur det vore att bli någon annan ett steg i taget, förändra en liten del av sig själv mellan gångerna de sågs för att se om de i slutänden fortfarande kände igen honom som den han var.
Vad hade krävts, hur små var förändringarna tvungna att vara för att ingen skulle avslöja hans planer och uppmärksamma honom om att något förändrats. Han var inte helt på det torra med hur han skulle gå till väga, fast han hade formulerat några alternativ.
Troligtvis vore det lättare att genomföra planen om han först gick upp kraftigt i vikt och sen dolde sina förändringar bakom sin viktnedgång.

Du ser annorlunda ut.
Jag har gått ner tre kilo.

Hon låg bredvid honom i sängen ovetandes om vem det var hon skulle vakna upp intill, samma man hon gått och lagt sig med eller hans raka motsats.

Han visste precis.

När de mjuka påslakanen av linne runt hans fjäderlätta täcke kändes som sandpapper under ett betongblock mot hans kropp visste han. Han såg på henne och konfronterades av samma gamla fråga.

– God morgon

hon log när hon såg att han redan var vaken.

– Sov du gott?

– Jadå, inga problem.

Han log tillbaka, ljög henne rätt upp i ansiktet på en decimeters håll.

– Hur var din natt?

– Jag sov som en stock

Hon sträckt på ryggen och förde sitt ansikte närmre hans, bad om en puss och väntade på svar.
Han besvarade hennes varma mjuka läppar med sina torra spruckna och tänkte att det var så åska blev till innan han for upp som en blixt ur sängen.

– Vill du äta här eller på jobbet? Jag måste dra om 30 minuter.

– Hinner vi?

– Klart vi hinner, säg vad du önskar ha på så fixar jag det.

Han såg mot henne när hon passerade bakom hans rygg på väg mot toaletten som han alltid gjorde utan att hon visst om det.
Frukosten blev klar lagom till dess att hon kom ut från badrummet, ställde sig framför spegeln och började med sminket.
Han bar fram frukosten på en bricka till bordet och satte sig ner på sin plats med vy över Ivar hyllorna fyllda med sådant de samlat på sig under den korta tid de varit ett par.
Böckerna från olika liv som kommit ihop och låg samlade i högar som pyramider av kunskap. Begravningsplatser för tidigare intressen.
De hade visat engagemang för den andres litteratur, talat om för varandra att de hade spännande smak som de gärna tog del av någon gång. Någon gång verkade aldrig komma. Inte ens de egna böckerna var längre intressanta, de var flykter från det tidigare faktumet att de ännu inte träffat rätt innan de träffat varandra. De behövde inte fly längre och deras tidigare intressen blev monument i deras minnen, trevliga att se på, otympliga att interagera med.
Där i hyllan låg också delar av deras första gemensamma inköp, den blå keramikskålen formgiven av Berndt Friberg som minuter efter att den förts hem från antikvariatet farit i golvet och delats i fem större bitar. Symboliken blev genast något mer än dess ursprung, en gemenskap i delar och inte en enhet. Det var för dråpligt för att inte visas upp, en rolig historia om den sköra grund ett förhållande stod på i början av dess existens.

Hon satte sig mitt emot honom, skymde merparten av deras hylla och slog upp Aftonbladet på telefonen.

– Vi måste gå om tio, bara så att du vet.

– Det är lugnt, jag hinner.

Han tänkte på de glest bebladade växterna i fönsterna som knappt vuxit sen dagen de införskaffade dem.
De älskade verkligen varandra.
Annars hade de låtit växterna de skaffade som ett test för den andras dedikation och förmåga att rå om något annat än sig själva dö. De var inte döda, de levde fortfarande om än knappt och att vattna dem varannan vecka verkade vara ett hållbart sätt att förhålla sig till dem. Han skulle inte låtas de försummas bara för att se hur hon hade reagerat. Som han gjort när han medvetet tappade deras blå skål i golvet för att det var på det humöret han var den dagen.

– Ska vi röra på oss?

De slängde på sig ytterkläderna och gav sig ut i den isande morgonen som få människor valt att trotsa. Det dröjde tills de var på tunnelbaneperrongen innan tanken kring att de missat någon vital information rörande lämpligheten att visa sig utomhus måndag den 7 januari skingrades.

Tunnelbanan, en gammal sådan som bara rullade längst den röda linjen var av den typ av sak han på håll kunde se sig älska men som vid närmare integrering med lämnade övrigt att önska. Ljudnivån med de gnisslande bromsarna som letade sig in genom de slitna listerna mellan dörrarna och fönsterna skar stora revor i atmosfären kring honom. Ljudet tvingade sig på, krävde en reaktion, ett uppvaknande från dvalan av oberörda tankar. De hårda sätena klädda i tyg slitna i ett batikmönster med färgskiftningar från svart, genom det ursprungliga beigea, till vitt var långt ifrån bekväma, om en ens bättre än att stå.
De fick sig varsin plats ändå, fördelen av att bo nära ändhållplats och så satt de bredvid varandra under tystnad med 35 cm mellan knäna i väntan på att skiljas åt när väl hon gick av i Liljeholmen för att ta tvärbanan vidare ner mot Gröndal.

– Idag händer det, hon log mot honom.

– Idag och ingen annan dag.

– Jag älskar dig.

– Jag älskar dig med, vi ses hemma sen.

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

ONDSKA

Det finns inget som skrämmer mig längre, jag som inte har upplevt nått.
Så som stilla sensommarnätter i centrum med vänner
och de som dök upp iförda rånarluvor i en stulen Ford Escort.
De såg på oss genom hålen i sina luvor, sex stjärnor på en nattsvart himmel.
Där såg jag gränsen på universum för första gången och jag stod bortom den.

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

Någon nämnde en gång att han inte tyckte om mig då han ansåg mig vara feg.
Jag tänkte på alla de ögonblick jag hamnat i utan att ha önskat vara där.

Jag har planerat många begravningar i mitt liv men aldrig hans.

Om han kände mig nu när odödligheten bara är en påminnelse om buss 723 och min största rädsla är mig själv, hade han då tyckt om mig mer förr eller mindre nu om vi suttit där längst bak igen.

Inget är allvarligare än beslutet att bry sig.
Det är något jag slutat med.
Är lättare att vara en parodi på sig själv.
Vem nu det är.

Tror du att du är rolig eller? Tänk om han istället frågat det.

Då handlade det inte längre om döden, utan att leva när livet behöver mig som mest.